Upphörande...

Hej hopp alla som kanske eventuellt läser mina bloggar... Tja dom som har blivit iaf... Nu är det så att jag kommer lägga ner denna bloggen och fortsätta mer åt den jag har på myspace istället.

För er som är intresserade kommer den nya bloggen ligga på http://www.myspace.com/socionomen

Väl mött där!!

Mvh Daniel

Nu finns det ingen ursäkt längre gubbar!

Nu finns det ingen ursäkt för er gubbar som skaffar er yngre modeller av kvinnor, för att er gamla börjar säcka ihop. Läste på en löpsedel här i veckan om ett nytt "mirakelsmink" och då tänkte jag på detta.

Detta nya mirakelmedel skulle, enligt löpsedeln, "släta ut huden och GÖRA EN YNGRE". Fiint tyckte jag. Använder jag den så kommer jag snart gå tillbaka till puberteten. Då kanske man får en chans att gå tillbaka och ändra det som inte blev som det skulle.

Ärlighet varar längst?

Jaha... Då har man börjat söka sommarjobb då... Och vad vill de ha? Jo ett personligt brev. Ett brev där man skriver lite om sig själv och om sina erfarenheter och utbildningar. Men säger det verkligen något om mig och min personliga lämplighet? Bara för att jag har en viss utbildning gör ju inte att jag egentligen passar för det jobbet.

Nu tror jag visserligen inte att jag skulle ljuga i ett sånt brev, men det finns säkert folk som tar tillfället i akt och broderar ut sina erfarenheter lite väl mycket. Hur stor tillit får man då om att det blir rätt person på rätt plats?

Ärlighet varar kanske inte längst i jobbsökarbranschen...

Ett osagt ord

Ett osagt ord kan vålla mycket smärta
Om inget annat i ditt eget hjärta
Det felet jag gjort så ofta, min vän
Och troligtvis kommer jag göra det igen
I hemlighet jag älskade dig, jag höll tyst
Men dina läppar jag ofta i drömmen kysst

Sen försvann du igen, jag vet inte var

Jag sökte förgäves, jag fick inga svar

Nu går jag här ensam, med mitt osagda ord

Och känner mig lite tillintetgjord

Så gör ej som jag, säg till den du har kär

En dag kanske hon inte längre är där

Din Mamma....

...Jobbar inte här! Men om min mamma skulle bo här så skulle inte ens hon vilja städa den här korridoren.

Just nu så fröjdas dammkatterna i nästan varje hörn, och köket ska vi inte tala om. Problemet? Det har flyttat in två yngre, utlänska killar i rum 13 och 15, och de tycks inte ha hört talas om att man bör plocka upp det man slänger på golvet. Så just nu ligger det blad från någon kryddväxt utspridda på hela golvet.

Jaja... Det är inte min köksvecka men jag hoppas det inte ligger kvar när det är dax för mig igen (om 7 veckor cirkus)

Evidensbaserat Socialt Arbete

I Socionomen 1:2008 sidan 40 har en docent ifrån Malmö skrivit att socialhögskolorna numera lägger stor vikt i att lärarna är disputerade, och att det är mängden producerat pappersarbete som är viktigare än att de har någon praktisk erfarenhet av det sociala arbetet. Det läggs också mer energi på att studenterna ska komma in i forskarrollen fort så att de också kan börja producera rapporter.

Idag på föreläsningen (I just vetenskapsteori och forskningsmetodik i socialt arbete) fick vi reda på att det sociala arbetet ska vara evidensbaserat, dvs. att det ska vara vetenskapligt bevisbart. Detta öppnade en del frågor för min del. Ska man verkligen objektifiera människor? Visst det görs väl hela tiden. Kvinnor blir "sexobjekt" t.ex. men tar de någon egentlig skada av det (förutom av de low-life till män som gör om blickar till handling)? Att objektifiera t.ex. en missbrukare gör ju att man kan komma att behandla alla lika. Det är väl inte fel tänker du... Men jo till viss del är det faktiskt det. Alla missbrukare är inte på samma sätt. De kommer från olika sorters bakgrund, vissa har hamnat i fel gäng och nu inte kan ta sig ur det.

Vad jag menar med detta är att finns det ingen forskning i alla människor och alla behandlingsmetoder kommer en hel grupp med människor hamna utanför. För det är så att vissa behandlingsmetoder passar för en del och vissa passar andra, men kommer då en tredje och det inte finns några studier på detta kommer kanske inte den få den hjälp han behöver. Ska det vara så?

Tack Facebook

Tack Facebook för att du tog bort mig. Lyckades ju efter en hel helg få er att förstå att jag blivit kapad.

Hur fick jag reda på det då?

Först blev jag inte förvånad över att jag inte kom in på sidan. Det händer ju att de behöver uppdatera emellanåt. Men när fredag övergick i lördag och även i en söndag så blev jag lite fundersam.

Nummer två i listan var när vänner ringde och skrek åt mig att sluta skicka request till dom. Något som jag inte riktigt fattade, då jag inte kom in på min egen sida.

Så efter många om och men, med uppsökande av emailadress till någon som hade med sidorna att göra, och förklara hur saker och ting låg till, så lyckades jag tillslut få sidan stängd.

Till sist vill jag bara be om ursäkt till alla vänner jag har som har blivit drabbade av "min" requestbombning... Det var inte jag...